Som barn eller tonåring var jag inte speciellt intresserad av bilar. Jag var måttligt motiverad till att ens ta körkort. Men jag hade en vision; om jag skulle ha en bil skulle jag lära mig den bilmodellen utan och innantill. Målet var att jag skulle förstå dess uppbyggnad och veta så mycket om modellen att jag skulle kunna laga den vid vägkanten.
Jag funderade först på att koncentrera mig på bullmercan (MB 180), för den fräcka designen, men min första bil blev en Volvo Duett. Jag mekade lite med den och tyckte det var rätt kul. Sedan blev det en Citroen GS, inköpt av en åklagare för 1000 kronor och detta var 1990-nånting. När jag berättade om Citroenköpet frågade nästa alla: "är det en Padda"? Det gjorde mig nyfiken på Paddan, jag hade bara en vag uppfattning om modellen och den kan sammanfattas med begreppen "komplicerad" och "rost". Nedsjunkna bilar ser dessutom ut att ruva på en hemlighet.
En söndag 91 köpte jag en D Super av en slirig snubbe. Bilen visade sig vara ett nedköp. Den dog ofta på tomgång (nästan alltid vid rödljus), var rostig och allmänt sliten. Vad att göra? Jo, naturligtvis införskaffa en bil till, en reservdelsbil. Det visade sig att reservdelsbilen var i bättre skick än den först införskaffade D Supern så det blev två bilar att fixa till. Nånstans i den här vevan lärde jag känna Mårten Tedin (vi möttes på en bilskrot) som bodde på en gård utanför Lund och som hade mekmöjligheter. Han var också intresserad av D-modeller och vi köpte en DS 21 -68 som vi slaktade till förmån för mina projekt och Mårtens ID 19-69. Jag fick hålla till och meka hos Mårten. Mekmöjligheten var nog delvis en gentjänst för att min GS brann upp en natt när Mårten lånat den.....
Jag fick till slut ihop båda mina D Superbilar och körde mycket med dem innan de såldes till förmån för nya projekt. Och det blev många bilar. Jag beställde nyligen ett registerutdrag och upptäckte några bilar som jag helt glömt bort- och fortfarande inte kommer ihåg. När det var som värst hade jag 7 ID/DS samtidigt. Mängden hade inte enbart med habegär att göra; ofta när jag köpte en bil och det blev "billigt" så var villkoret att jag forslade bort andra vrak/objekt plus delar som säljaren tröttnat på. Under fliken "bilar jag ägt" finns en förteckning över dem.
En sak har varit väldigt trevlig med bilintresset; jag har lärt känna/blivit bekant med många intressanta, vänliga och schyssta människor. Sven Magnusson (RIP) och Bo, Mats Erixon, Mårten Ekelin, Allan (RIP), Anders Hörberg, Ingvar Martinsson, Mårten Tedin, Mike och Nalle Tägtström, för att bara nämna några.
Och jag har hamnat i en del dråpliga situationer.
Den mest strapatsrika var köpet av DS 21-66:an i Stockholm hösten 92.
Jag konstaterade snabbt vid köpet att kopplingen slirade och det var lite knepigt att få i växel ibland när man stått i friläge. Den hade H-låda alltså. Men "friskt vågat" tänkte jag och satt av söderut på E4:an. "Jag kör till Jönköping och sover över där, om jag inte stannar nånstans på vägen så uppstår inget friläges/inte få i växelproblem" tänkte jag. Men jag i höjd med Södertälje blev jag kissnödig, "äh, jag hittar en burk att kissa i" sa jag till mig själv. Men trots att bilen var fullpackad med reservdelar så hittade jag ingen burk. Och nödigheten blev värre och värre....och värre.... och nån mil norr om Norrköping gav jag upp och körde in på en rastplats. Lättade på trycket. Men tyvärr hade även trycket i hydraulsystemet också försvunnet. Bilen gick på tomgång men ingen växel gick i. Så frustrerande! Detta var innan mobiltelefonernas tid så jag satte av till fots mot en närbelägen mack. Fick låna telefon och ringde runt till citronister,men ingen kunde ge råd. Det var söndag kväll och macken stängde för natten. Ett stort problem var att jag inte hade några verktyg. Jag gick ut på parkeringen och träffade på en man i en bil. Jag frågade om han hade en mejsel att sälja och han sa ja. Han ville ha en tia, jag hade bara en tjuga. Hur skulle vi fixa växel? Efter en lite funderande gav han mig en banan(!) som växel.
Jag trodde det var slangen mellan hydraulburken och pumpen som sög luft (det visade det sig, senare, vara också) och försökte lossa slangklämman vid pumpen med mejseln, men det gick inte. Så där stod jag. Höstnatt, kallt, ruggigt och snöflingor i luften. Det friskt vågade försöket hade misslyckats. Jag bestämde mig för att lämna bilen och ta mig till Lund och fixa en dragbil med släp. Det kändes jobbigt att 66:an inte gick att låsa ordentligt, men vad skulle jag göra? Jag bestämde mig för att gå mot Norrköping och försöka få lift till stan och järnvägen. Eftersom det var becksvart och jag var mörkklädd tog jag med ett vitt lakan och svepte om mig. Jag började gå längs vägrenen. Bilarna var få och alla körde förbi mig. Till slut vara jag desperat. När jag såg en bil närma sig ställde jag mig på vägen. Tog lakanet i händerna och sträckte armarna från kroppen så att jag syntes ordentligt. Och bilen, som var en brödlastbil, stannade. Chauffören var dock en smula skakad: "jag trodde det vara ett spöke som stod på vägen" och jag fick be om ursäkt (och återigen tack, du min räddare i nöden). Han gav mig lift till stationen och jag tog första morgontåget hem till Skåne.
Hämtningen blev också omständig. Min codriver fick influensa på vägen upp och kunde inte köra. De slangar jag hade med mig passade inte och det slutade med att jag fick tigga mig till en bit vattenslang från den närbelägna macken och vips, fick jag tryck i systemet (det kändes lite ironiskt, hade jag haft rätt kunskap och verktyg kunde jag ju ersatt sugslangen redan första kvällen). Dragbilen, en Volvo 245, var värdelös. Det gick inte köra snabbare än 60 km/h innan den började wobbla (en mycket otäck upplevelse) så det tog en evighet att komma hem.
Men renoveringen av bilen blev väldigt lärorik. Jag körde mycket med den men fick aldrig riktigt fason på H-lådan. Jag sålde den för att finansiera bygget av mitt garage, det räckte till halva byggkostnaden, och det kändes som det rättfärdigade försäljningen.
66:an an blev också omslagsbil på den historik jag skrev om D-modellen 1994/95. Jag satt i Autogenials redaktion och fick uppdraget att skriva en eller två hyllningsartiklar om D-modellen inför 40-årsjubileet. Det blev många fler artiklar än så och det beslutades att det skulle bli ett specialnummer om DS.
Häftet finns fortfarande att beställa genom klubbshopen.
Jag lade ned mycket tid på DS 66:an, kopplingen var slut och jag var tvungen att lyfta ur motorpaketet m.m. Men annars har jag inte varit någon vän av långdragna renoveringar. Målsättningen har alltid varit att få ut bilen på vägarna inom rimlig tid. På bilträffar stöter man ofta på personer som kritiserar andra bilar och de hävdar ofta att de har en mycket finare/bättre/mera genuin bil hemma i garaget, och ofta är den nedplockad. Men av olika omständigheter, som att de inte hittar rätt ersättningsdel/nån annan person har strulat/de inte hittat rätt lackerare etc ja, listan på bortförklaringar brukar vara oändlig, så har de inte blivit färdiga med bilen. Som du säkert förstår avskyr jag den inställningen till andras arbete. Kom inte och snacka om andras jobb innan du visat upp något själv. För det är så här; plocka ned en bil i delar kan vilken idiot som helst göra. KONSTEN är att få ihop bilen och att få den att fungera igen. Det låter kanske inte så svårt, men prova själv så inser du hur knepigt det kan vara.
Semesterutflykt på franska rivieran 1994- letar originalradioapparater på franska bilskrotar assisterad av Andreas Matz. Jag hittade tre apparater. Hade bara mellanvåg och långvåg, men vad gjorde det, de var ju original.
Jag har ägt sammanlagt minst 26 D-modellsbilar (de sju? nuvarande inräknade). Det kan ha varit fler, registerutdraget från Transportstyrelsen var inte komplett. Stundtals var både garage, uppfart och trädgård fylld med DS:ar och jag fick öknamnet Citroenmannen. Det hände flera gånger när jag åkte taxi och sa min hemadress att taxichaufören såg villrådig ut (min gata är väldigt lång). Men nämnde jag Citroen visste alla var det var. (De uppstoppade fåglarna som jag hade spikat upp i päronträdet väckte också viss uppmärksamhet, men det är en annan historia).
Men år 2000 hade jag tröttnat på mekandet. Sålde två av mina tre bilar. Jag underhöll min 67:a (se egen flik) och det fick räcka. Musikintresset tog över. Men jag hade hela tiden i bakhuvudet att den dag jag snubblar över en välrenoverad hel- eller halvfärdig DS till rätt pris, då ska jag slå till. Det blev en DS 23 H IE (den har också en egen flik) som köptes våren 2011. Nu är jag igång igen men det ska inte bli lika mycket mek som under 90-talet. Jag har tänkt att pendla mellan bilmek, musicerande och nazistdokumentationer i bild och ord.
Om det sistnämnda kan ni läsa på mina andra hemsidor:
tantbrun.com
svensknazism.se
jannesamuelsson.se
lundadok.se
